(ur ingelas bok : jag kan för jag vill)

Kapitel 2: Maskrosbarn

Detta ämne ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Jag är en av dom alla maskrosbarn som finns. Och vi har blivit tvungna att bli det, för vuxenvärlden i våra liv var inte kompetent att fostra ett barn. Vi fick lära oss att anpassa oss till omgivningen, inte tvärtom.

Att vi tappra maskrosbarn är utsatta barn, som farit illa på det ena eller det andra viset. Men trots allt klarar vi oss. Maskrosbarnen är ensamma och väldigt modiga barn. Vi blir även väldigt modiga som vuxna. Många av oss blir ofta kreativa människor, vi hittar rätt till slut - men vi har fått betala ett högt pris.

Vi har en uppväxt fylld av misshandel, våld, missär, missbruk, övergrepp. Förunderligt nog klarar vi oss relativt helskinnad. Det finns näring i våran omgivning, och otroligt nog så hittar vi den och tar till oss det som passar just oss. Vi kallas också osårbara stålbarn, men där måste jag protestera höljutt, ingen är gjord av stål, vi får enorma sår i själen. Och vi får försöka laga dom såren helt på egen hand.

Det är egentligen obegripligt att många av oss kan leva ett bra liv med så många hemska upplevelser i bagaget. Jag måste få nämna två typiska maskrosbarn, David Pelzer, pojken som kallas det, och Donna Ford, styvdottern. Att en individ kan orka leva vidare och göra sitt liv värdigt - OTROLIGT. Det finns tre viktiga orsaker till att några av oss klarar sig - Dom ärvda talangerna hos barnet. Det finns någon hjälpare i omgivningen. Barnet har en stark känsla av sammanhang.

Maskrosbarnen blir ofta taggiga och avvisande. Behovet av massor av kärlek, hjälp, uppmärksamhet har inte funnits. Därför stöter vi bort omgivningen istället för att ta den till oss. Jag har stött på en fras av en psykolog som sa att maskrosbarnen måste man tokälska ett tag, och jag kan bara hålla med om det, tills tilliten infunnit sig, men det tar lång tid. Vi har en mycket stor social talang. Vi kan vara gulliga, glada, duktiga, och enormt charmig, OM VI VILL - det avgör stämningen på plats.Intelligenta och fantasifyllda barn har större möjlighet att överleva,trots svår barndom . Det är definitivt ingen slump att många maskrosbarn med mycket svåra uppväxtförhållanden blir författare och konstnärer.

Jag personligen är helt övertygad att min egen överlevnad blev till när jag började skriva ner mina känslor. Jag hittade en egen värld att vara i, och det var den fridfullaste tillvaro jag kunde hitta. Att försöka hitta fakta till alla frågor jag hade, jag fick dom och mer därtill. Omedvetet då rensade jag på insidan. Jag hittade litteratur som var precis som min egen historia, i det upptäckte jag att jag var inte ensam med mina känslor. Det fanns människor som hade haft det värre än vad jag hade haft det. Att hjälpa sig själv till insikt och visdom gjorde jag inte medvetet då, men idag inser jag att det var just det jag höll på med.

Maskrosbarnen är svikna barn. Vi måste värja oss mot besvikelser och ständiga svek, och det gör vi genom att inte förvänta oss någonting av någon, och att alltid vara på vår vakt, i det kunde vi anpassa oss till olika situationer. Något som jag personligen reagerar på än i dag är att jag har enormt lätt att se om en människa är fysiskt närvarande och inte psykiskt närvarande, helt borta känslomässigt. För ett barn måste det ha varit fruktansvärt. Det sitter djupt in i själen i dag och upptäcker jag sådana människor så tar jag avstånd ganska snabbt, och närmar inte mig dom något mer igen.

Jag tar fram det negativa också medvetet för att försöka förklara vad vi gått miste om och vilka enorma sår vi har fått i själen. Det finns även positiva egenskaper och karaktärer som vi utvecklar, men dom spar jag till lite längre fram i boken. Jag vill få läsarna att försöka förstå hur vi påverkas av våran omgivning, och hur stor skada vuxna kan göra mot sina barn. Det finns ytterliggare en viktig faktor som hör till det livsviktiga i ett barns liv, SPEGELBILDEN, vem ett barn har att identifiera sig med. Bekräftelsen på det egna jaget, vilket föräldrarna ska bekräfta. Det är nästinpå ett osynligt spel som sker mellan barn och föräldrar. Föräldrarna bekräftar barnets existens. Jag är SEDD, Jag FINNS, jag KAN, jag SER.

Alla former av försummelse och bortstötande, är direkt farligt för ett barns självkänsla identitetsutveckling. Alla former av likgiltighet är skadligt. Alla maskrosbarn blir tilldelade antingen psukoser eller neuroser under sin uppväxt, beroende på vilka arvsanlag vi har med oss. Några av oss tar mer skada än andra, tyvärr. Det handlar om hur stor personlighet vi har fått med oss som barn. Vem vi är. Neurotiska problem får vi alla och dom kan vi jobba med om vi vill.

Jag vill lyfta fram vilka vi är -

Barnen som klarar sig mot alla odds. Vi hittar fram till en social kompetens, klarar oss och har lätt att få andra att må bra. Vi har förmågan att utnyttja det stöd som finns i omgivningen, utan att veta om det själva. Maskrosbarnen försöker aktivt bemästra omgivningen, och får i det en känsla av makt. Vi tycker om att gå in i utmaningar, vi växer i det. Vi tänker självständigt och vi utvecklaren hög grad av eufori - stark lyckokänsla, och en stark känsla av självstyre. Vi tillhör en grupp högt presterande människor. Och vi har ofta goda ibland lysande resultat i det vi förtar oss.

Det kan jag gå i god för, är att min förmåga att kunna skriva har räddat mitt liv, tidigt.. Det vi maskrosbarn måste göra är att vi får kämpa dubbelt upp jämfört med andra, för det vi vill ha.Vi KAN för VI VILL, och vi har förmågan att vända det destruktiva till något konstruktivt, om någon kan det så är det vi maskrosbarn. Vi har inneboende resurser som är enorma. Och ju tuffare liv vi har haft desto mer har vi utvecklat vår inre kraft. Vi kan vända totalt hopplösa förutsättningar till en personlig framgång.

Jag vill jämföra maskrosbarnen med betongbarnen. Vi har väldigt mycket gemensamt, saknaden av speglar - våra föräldrar. Bekräftelser på livets verklighet, och hur vi ska vara i relationer med andra människor. I skuggan av stora betong - bostadsområden, växer en ny generation barn upp. Dessa människor mår väldigt dåligt, och det straffar barnen. Barnen har ingenstans att ta vägen efter skolan. Ensamma själar hittar varandra, och en gemenskap som den blir inte bra. Det kan leda till att barnen röker, dricker, tänder eld, snattar i en förtvivlad protest mot samhället och vuxenvärlden. Dom saknar matrial att utvecklas i, undersöka, skapa, och uttrycka sig. Dom ungdomar som begår till synes det meningslösa våldet är ofta känskomässigt skadade barn.

Dom är aggressiva, destruktiva både mot sig själv och andra. Dom har själv blivit destruktivt och kärlekslöst behandlade av andra. Därför saknas förmågan att känna in och ha medlidande för andra människor. Människor blir till ting.

Vi har samma utgångsläge, maskrosbarnen och betongbarnen. Men än en gång vill jag påminna om dom enorma förmågor dessa barn bygger upp. Vi hittar överlevnadsstrategier som vi klarar oss på. PS: som vi senare i livet måste lära om i terapi. Vi överlever psykiskt, lär oss att leva med själssåren, skaffar oss egna familjer som vi blir väldigt bra förebilder i. MEN andarna vet att det är inte ett lätt arbeta med det inre sökandet. Men det går att göra den resan i sig själ. JAG KAN för JAG VILL...

Copyright © 2010 Ingela Hillblom, Järvsö.